Hemskheter, men först skola

Igår var jag och Guran tillbaka på Meiji Elementary School för ännu lite mer Guest Teaching. Det gick lite lugnare till den här gången, det var bara jag, Guran och Ranko och barnen var äldre och därför blygare (?). De blir uppfostrade till att vara blyga liksom. Vi körde "Let's Guide School!" igen, fick alltså gå runt med plastkort och bli guidade runt skolan, sen lekte vi lite... ganska stillsamt överlag. Ranko berättade att hon varit "Oh my god! So busy!" hela veckan ("Oh my God!" är hennes standardfras i alla sammanhang, amerikaskada antar jag). Hennes polare är iaf "They're so excited they're like OH MY GOD! They wanna meet you guys!", så när de har haft alla sina FETA prov och är helt och hållet lediga (lördag tror jag) ska vi träffas lite. Hänga och så där. Tja, inte så mycket bestämt faktiskt. Men Ranko skulle maila oss. Vi får se alltså.

Därför bestämde vi att den här veckan fick bli Rail Pass-veckan. Åka runt i Japan lite mao. Vi hade knappt bestämt vart vi skulle, men igår gick vi iaf och beställde Shinkansen(300 km/h-tåg)-biljetter till Hiroshima. Där vi har varit idag.

I början var det en ganska oanselig upplevelse. Grått och regnigt och betong med lite träd här och där längst gatorna. Guran gillade staden, jag tyckte den var rätt trist. Gillar storstäder som satan och Tokyo är verkligen right up my alley. Neon, trångt trångt trångt mellan husen och massor med olika stadskärnor som känns som komprimerade nöjesfält med dubbelt så mycket prylar än vad som borde få plats. Aja. Vädret passade iofs lite sinnesstämningen jag fick efter en dag i Hiroshima.

Det första vi kollade på hade inte med bomben att göra, förutom att den stod på ruinerna av ett stort slottskomplex som hade förstört massor med gånger, bla av the A-bomb. En replika av ett torn/slott i nordöstra(???) hörnet av komplexet hade uppförts och blivit till ett musuem över historiska Hiroshima. Det var högt och majestätiskt, och man blev rätt imponerad när man första gången såg byggnaden torna upp sig ovanför träden. Där inne fanns samurajrustningar, massa svärd och information om Hiroshimas uppkomst. Fint! Där fanns även den (bland oss tre) klassiska japanska inkonsekvensen när det gäller att bestämma på vilken sida av av vägen/korridoren man ska gå. Ibland var det till höger, ibland vänster. Precis som i resten av Japan. Guran verkar störa sig riktigt mycket på det, japaner är konstiga kan vi iaf konstatera. Igen.

Nästa mål var A-Bomb Dome, en byggnad som var nästan rakt under smällen och därför klarade sig i igenkänneligt skick och gjorts till världsarv. Först då kändes det som att man faktiskt var i en stad där över 100000 människor dog på ett ögonblick. Riktiga ruiner ger mer än bilder.

Vidare in till Peace Memorial Park, där bla statyn av Sadako, flickan som dog i atombombsorsakad leukemi innan hon hann vika de 1000 papperssvalor som hon trodde skulle göra henne frisk, stod uppförd. Där fanns även "The Flame of Hope" en inte särskilt märvärdig eldsflamma, som dock blev märkvärdigare när man läste att den enbart kommer att släckas när den sista atombomben är nedmonterad.

Det som gjorde mest intryck på mig var dock museet, en vacker utställning som med ganska enkla medel framförde sitt starka budskap. En rund sal med en panoramavy över Hiroshima efter bombningen, skapad av 140000 mosaikbitar (dvs lika många som antalet personer som beräknas ha dött till följd av katastrofen). Datorer där man kunde söka efter och se bilder på samtliga saknade. Glasmontrar med exempelvis från människor bortskurna enorma brännblåsor, en söndersmält klocka, samt ett antal memoarer från överlevande. När jag gick därifrån och tittade ut över staden kändes det rätt sjukt, den är ju hel och så levande idag. Svårt att relatera men ändå skrämmande. Att ha varit där känns helt rätt iaf.

Lite roligare: japaner bugar verkligen precis så mycket som ni tror. Tågpersonalen bugar varje gång de går in/ut ur en vagn. En lärare på skolan bugade sig bakåt minst 10 meter, in i ett annat rum och utom synhåll till höger när han skulle tacka oss för att vi varit där. När vi köpte kamera bugade sig expediten minst tre gånger med pannan mot disken och när Guran köpte sin Vaio samlades hela personalen och tackade honom. Helt crazy!

En till bra grej: Jag äger på att äta med pinnar. Om ni har sett Karate Kid är jag lika bra som Mr Miyagi.

Over and out.