En Sista(kanske näst sista) Post Till Mig Själv

Blir nog bara jag som läser den här posten, med tanke på att jag sitter hemma i Sverige och skriver det här. Helt okej dock, behöver skriva ner lite prylar för mig själv.

Glömde att skriva om den 11:e kom jag på, tidsmaskin ON...

Måndag(11:e alltså) var vår sista Japan Rail Pass-dag, och dag nummer två i Kyoto var ett faktum.
Vi hann inte riktigt lika mycket som första dagen, men det var kul ändå. Gamla kejsarpalatset besöktes. Iaf parken, som hade världens onödigaste gator. Typ 20 meter breda och grustäckta. Jag menar vafan? En park ska väl vara grön och passa att ha picknik i, inte grå och passa att förflytta armeér igenom? Det kanske bara är jag som tycker så. Nåväl. Mer då. Vi gick långt som FAN. Gud vilket misstag att inte hyra cyklar. Varför gick vi? Vi skulle hitta ett roligt shrine, ungefär. Vi hittade det aldrig, utan drack läsk istället. Vi hittade dock en sumo-tränings-arena, men ingen var där :(

Okej, tillbaks till nutiden. Eller iaf nutiden som en såg ut för en vecka sedan.

Sista veckan i Japan. Vad gjorde vi egentligen? Inte såååå mycket, men fullt tillräckligt. Lördagen var Junko-day, vi umgicks med henne hela dagen. Gissa om hon var nervös i början. Fast så är hon ju alltid, påstår hon iaf. Aja. Först var vi på nån schysst festival, eller "matsuri" som det heter på japanska. Nu snackar vi inte fulla fjortisar, bandare på full volym och britpoppare på scenen, utan traditionella japanska svärdskonstuppvisningar och dekorativa papperstranor. Vi gick runt ett tag, blev besvikna på att spökhuset var stängt, chockade Junko med att köpa en öl mitt på ljusan dan(Guran gjorde det iaf) och svettades som grisar. Allt som allt en skoj men inte ruskigt spännande upplevelse.

Sen blev det Starbucks. Jag upptäckte att jag är fruktansvärt kär i Frappuccino, som mer smakar som söt choklad än bittert kaffe. Underbart! Om det inte finns en Starbucks när jag flyttar till Uppsala får jag väl importera ett Frappucino-lager.
Vi kom iaf på att vi inte hade nån aning om vad vi skulle göra, så i vanlig ordning blev vi dagens hjältar genom att erbjuda Junko att åka till köpcentret Roppongi Hills, dit hon tydligen aldrig hade vart men verkligen, verkligen ville åka. Vi erfarna Roppongi Hills-besökare(ett besök dårå) lovade att visa henne runt.

Jag tror nog aldrig jag sett en japan så glad som när vi kom fram. Junko såg typ helt lyrisk ut och vandrade runt med stora ögon(nåja, relativt andra japaner), beundrandes den snygga arkitekturen och de svindyra affärerna. Tydligen hade vi uppfyllt hennes dröm. Schyssta grejer.

Efter ett tags rundvandring hittade vi ett museum, och ett observatorium. Yes! Observatoriet var nästan lika högt som Tokyo Tower, typ 220 meter. Jag som inte vågade åka ändå upp i TT(haha, skitkul, eller hur) uppskattade utsikten. Museét, som var ett av de få vi besökte under vår vistelser, var lustigt nog ett Kina-museum. Där fanns iaf grymma gamla statyer, antikt krafs och även lite modern konst. Snyggt, intressant och kul var det.

Hmmmja, det var väl vår dag med Junko. Vi gled även runt i kejserliga palats-parken, men det var inte så mycket spännande som bara skönt. Roliga citat? Kommer inte ihåg nåra så där på rak arm, Junko är rätt försiktig av sig. Otrolig snäll och trevlig tjej iaf. Jag menar, hon hade tagit med sig kort på körsbärsträd i full blom, tagna på gatan vi då gick, som vi fick i gåva. Omtänksamt, ja!

Just ja, vi fick även se hennes skola. Man fick dock inte gå in utan skoluniform, vilket jag hade glömt ta på mig på morgonen. Puh.

Lördag var gå-ut-och-festa-dag, även om det bara var jag som gick ut. Roppongi, utlänningarnas favorithäng, var underligt nog mycket roligare att gå ut i än japanernas eget Shibuya. Jag snackade med en fransk tjej, dansade med japaner och shakeade loss tills klockan 5 på morgonen. Det var väl typ allt jag skriver här iaf :)

Till mamma

Jag har inte din e-mail så jag får lov att skriva här istället!
Vi vet inte hur vi ska komma till Falun när vi kommer hem(vi kommer typ 10 på kvällen till Arlanda), så jag undrar om du kanske skulle kunna skjutsa? Vi har frågat Flying och Guran kanske kan få tag på nån i sin familj men utifall att inget av det skulle funka. I värsta fall kanske vi skulle kunna sova hos Per i Sthlm? Om du kan fråga honom. Men det är i värsta fall som sagt, någon skjuts hoppas vi på.

skitkul

Mmm, idag hade vi skitkul. Vi träffade nämligen Rankos tre polare Sonmi, Junko och Yurika. Ja sannerligen, vilken dag. Det roliga började redan på stationen när Junko kom ensam och knappt vågade hälsa, utan stod med händerna i ansiktet typ hela tiden och mumlade "I'm so nervous" osv. De andra två, som kom ett par minuter senare, var inte lika nervous, men en del hel del fnitter fick vi stå ut med.

Vi skulle åka till Asakusa, en trevlig stadsdel som vi turligt nog inte hade varit i ännu. Omtänksamt nog hade Junko skrivit ut informationsblad på engelska om shrinet(har ingen aning om vad det heter på svenska, shintoistiskt tempel typ) vi skulle till. Med färgskrivare dessutom. Grymt.

Det var lite halvt svårt att få igång nån bra konversation med tjejerna, eftersom deras engelskakunskaper inte var världens bästa. De försökte iaf, och Junko är nog tom bättre än Ranko på språket. Inget missbrukande av "Oh my Goooood" här inte, men så har hon ju aldrig bott i USA heller. Slutsats: Åk inte till USA och förvänta dig att din engelska ska förbättras.

Senso-Ji var fint och trevligt, men efter Kyoto var det svårt att bli så där jääätteimponerad av enorm japansk byggnadskonst. Tyckte jag iaf. Vi fick lära oss att rena våra sinnen genom att tvätta händerna i en liten fontän, att få våra önskningar uppfyllda genom att skänka pengar och recitera vår hemadress, samt att få lycka eller olycka på en liten papperslapp. Det sista var roligast. Man betalade 100 yen, skakade en metallbehållare och fick ut en smal träpinne. På träpinnen stod tecken som man sedan skulle hitta på väggen, där mängder med små märkta trälådor fanns isatta. I lådorna låg papper som på lustig engelska förklarade om man skulle få otur eller tur. Alla fick otur, utom jag och Junko, som lyckades få exakt samma låda(av säkert 50 st), och den spännande lappen "regular fortune". Muahahaha, avundas min fullständigt normala tur!

Efter templet uppdagades Sonmis lustiga fetisch. Fotoautomater. Inte såna vi har i Sverige, som enbart duger till passfoton och körkort, utan riktiga grejer. Man väljer färg, tema, bakgrund osv innan man blir fotad typ 3-4 gånger av en många-megapixelkamera. Därefter har man runt 5 minuter på sig att med hjälp av en touchscreen måla, skriva och pryda sina bilder med allt möjligt skräp i ett skapligt utvecklat ritprogam (Gurans dubbelmustach på en bild blev en snabb favorit). Vi tvingades gå igenom den här proceduren i två olika arkadhallar, fyra olika maskiner och säkert 40 min. Ruskigt kul var det dock :)
Sonmi blev väl överlycklig och sitter säkert hemma precis nu och klistrar in dem i sin lilla bok bredvid hundratals andra likadana foton(ja, hon hade en fotoautomat-klippbok).

Tempura! Tempura! Skrek vi. Nja, men vi åt det. Sanslöst hårt friterade havsvarelser med ris, grönt te och Miso-soppa. Grymt gott! Guran körde på sushi, men blev nog lite besviken på den knappa mängden mat han fick. Gott var det iaf, tyckte han. Under lunchen passade jag på att lära Junko och Yurika lite svenska(uhm, tror det var nåt om pannkakor), och avslöjade att Junko faktiskt kunde ett par ord spanska till på köpet. Vi fick även se deras brutala bibel med engelskaglosor, som skulle läras in på ett år som sedan avslutades med ett enda prov. Applåd åt det japanska skolsystemet.

Nu kommer det ni alla har väntat på...

...

...

KARAOKE! Yes!

Javisst, en timme med härlig karaoke (och lite öl) följde på den utmärkta lunchen. Det var upp till mig, Guran och Cocos att försvara Sveriges ära. Självklart levde vi upp till de högt ställda kraven och levererade bland annat en felfri version av "Scatman John" och smäktande balladtoner i "Nothing Else Matters". "Yellow Submarine" serverades med perfekt klang och för att visa på vår oerhörda bredd bjöd vi även på en mycket teatralisk version av Monthy Pythons "Always look on the bright side of life". Tack tack, jag hör applåderna ändå här borta i Tokyo.

Lite tråkigt var det att Junko och Yurika i princip totalvägrade att sjunga(de släppte dock loss lite när jag satte mig bredvid och diskret sidlade fram micken mellan dem). Sonmi fick ta de flesta låtarna ensam, och framförde bla en språkmanglad version av "Sk8er Boy" med Avril Lavigne som vi givetvis applåderade friskt åt.

En annan höjdpunkt under karaoken var när Cocos tog av sig tröjan och avslöjade sina, uppenbarligen, svällande underarmsmuskler. Sonmi tog tag i hans arm och utbrast nåt i stil med "You have so nice arms", varpå de andra flickorna fnissade och Sonmi fortsatte "I like muscles". Gurans enormt ådriga underarmar(när han spände dem iaf) fick tom mig och Cocos att bli lite rädda, men flickorna verkade enormt imponerade av hans sprängfyllda blodådror. Mysigt!

Sonmi var helt klart den av tjejerna som tog för sig mest, de andra var lite mer typiskt japanskt blyga. Hon frågade tex "Do you have girlfriend" och fortsatte på det spåret trots att Junko och Yurika fnissade fram "stop" och "don't". Vi ryckte på axlarna och svarade glatt på alla frågor. Extra roligt blev det när hon, precis innan vi skulle skiljas åt, frågade Cocos "Do you want to play with us again?" varpå Guran ivrigt förklarade för henne exakt vad det var hon hade insinuerat. Hahaha :)

Tja, det var väl i princip hela dagen. Kommer inte ihåg alla roliga kommentarer som fälldes, men jag får väl skriva en bok nångång. Vi ses!

bilder

Finns här, men de är bara från första veckan: http://www.peto.se/~geriksson/

Orkar inte komma på en bra rubrik

Mhmhm. Igårkväll var skitkul. Men först! Igårdag. Då var vi i Nikko, som är en pytteliten "stad" i norr med typ en enda gata som leder upp till deras enda men stora turistattraktion: ett schysst shrine(vet inte vad det heter på svenska). Där begravdes den siste shogunen och hans son, och det finns en del andra byggnader också. Det roligaste i Readers Digest-form:

1. Hear no evil, speak no evil, see no evil-aporna. Ni vet där en apa håller för munnen, en ögonen och en öronen. De KANSKE härstammar härifrån. Vi vet inte. Lonely Planet var inte helt klar på den punkten. Det fanns iaf ett stall i shrinet med apor snidade ovanför dörren, bla dessa tre superberömda fulingar.

2. Porslinshästen. I stallet skulle det finnas en stor porslinshäst som var en gåva från nåt annat land eller nåt. Han var inte där. Det visade sig att han uppehöll sig i ett fint stall med träningmöjligheter under dagarna och bara visade upp sig typ två timmar per dag. Japp. Markus blev osannolikt besviken och höll på att bryta ihop över den högst icke-levande hästens underliga vanor. Vi tog kort på den högst humoristiska skylten som högtidligt förklarade porslinshästens dagsschema.

3. Drak-rummet. En drake var målad i taket. En munk slog ihop två träpinnar och ljudet som uppstod skulle låta som en drakes vrål. Det lät rätt coolt, men mer som ekot av träpinnar än en drakes vrål. Konstigt nog.

Det var väl det roligaste därifrån. Fint var det också.

Kvällen! Vi skulle gå ut på klubb, men det regnade galet mycket. Så Al kom på att vi skulle gå ut på japansk bar. Det gjorde vi. Al pluggar japanska och kan väl en del användbara fraser och konversationsmönster iaf. Han har dock bara pluggat ett år så nån japan är han inte ännu.

Först gick vi upp på tredje våningen i nån suuspekt byggnad där det skulle finnas nån slags pub. Vi möttes i dörren av en inställsam herre som inte riktigt ville förklara vad det var för ställe, trots att Al tog fram sin bästa japanska. Efter ett litet tag öppnades en sidodörr och två uppsminkade kvinnor kikade fram och så "Hiiiiii!!!". V blev lite rädda. En tant kom ut bakom gubben, trängde in honom i dörren och sa "One hour, free drinks, no women, 3000 yen"(200 kr). Vi gick vidare.

fotnot: Det var en "hostess bar" där man betalar sjuka summor för kvinnligt sällskap. Lite som fattigmans-geisha.

Till slut hittade vi en "izakaya" där man kan dricka öl och käka mat/snacks. Al försökte beställa på japanska och tänkte ursäkta sig för sin dåliga japanska, men nån minut senare insåg han att han hade råkat säga "My japanese is very good". Hahaha. Vi drack öl, käkade grillspett och snackade nordisk mytologi. Stället var mycket trevligt, skön atmosfär och mysigt mysigt. Billigt också. Blev typ 400 spänn för sammanlagt 8 öl och 9 grillspett. Grymt.

Det var väl dagens spännande nyheter från Japan.

PS Vi saknar feta enorma grillade stekar. De äter jättelite kött i Japan. DS

En engelsman flyttar in

I förrgår träffade vi Al. Al är en trevlig, collegestuderande engelsman på 27 år som är här med sin japanska flickvän och träffar hennes familj, semestrar och tränar sin japanska. Han har flyttat in i det tredje rummet i lägenheten, då kanadensaren tydligen flyttade ut bara några dagar efter att vi kom. Det förklarar iaf varför han aldrig var här. Vi har snackat en hel del med Al under de två dagar han varit här, och han är en ruskigt trevlig prick.

On another note, igår var vi i Kyoto, Japans vackraste stad. Lätt. När vi kom dit blev jag lite besviken, den såg ju ut som Tokyo! Men så rörde vi oss lite längre ut mot öster, där vi skulle ta en av Lonely Planets "Walking Tours" som står utritad på kartan i boken. På vägen dit såg vi plötsligt ett enormt tempel, mitt bland alla betong. Vi gick, beundrade de galet imponerande byggnaderna och började inse att Kyoto var rätt grymt ändå. Ok. Gå, gå gå. Till slut hamnade vi där vår "Walking Tour" skulle börja. Vid det här laget var himlen rätt grå, och vi började diskutera om vi skulle fortsätta eller vänta där ifall det skulle börja regna. En sekund senare stod vi mitt i den värsta regn/hagelstorm jag bevittnat i hela mitt liv. Vi sprang fort som Hjulben till närmaste, skydd, vilket råkade vara en bro. Eller jag gjorde, Cocos och Guran tog en omväg till ett träd som visade sig vara rätt odugligt som skydd mot haglet. Jag lyckades ta ett par fina kort på dem medans de tog sig ner till där jag stod. Så där stod vi, fångade under en bro tillsammans med 3 japaner, och oroade oss över om vi skulle bli strandsatta på en liten ö mitt i en översvämmning.

Efter ca 30-40 min lättade det upp, puh. Walking tour-starto!!! Första stoppet var ett tempel högst upp på ett berg. Vi kom inte så mycket längre än så. För det första kantades vägen upp till templet av den enormaste kyrkogården jag sett. Vi snackar tusentals och åter tusentals gravar, inramade av böljande, skogsklädda berg i bakgrunden. Vi snackar "OMG alla tar samma foton, från samma vinklar eftersom det är så sjukt vackert". Sen gick vi fram till ett räcke, tänkte "ah, bara skog här nedanför" och insåg att kyrkogården fortsatte där nere och var ÄNNU större. Men som sagt, mycket foton på den...

För det andra var templet omgivet av en stor park, där man kunde vandra en bra bit och känna sig som om man var med i Jurassic Park. "hoot hoot" lät fåglarna och Cocos tänkte på dinosaurier. Där gled vi runt länge, länge. Sen var klockan nära fem och vi hann inte så mycket mer. Vi gick iaf norrut en bit till, i ett kvarter som var exakt så som man föreställer sig att Japan ska vara. Trånga, kullerstensbeklädda gator kantade med traditionella japanska hus, restauranger och affärer. Kyoto äger. Sen var det ner mot stationen igen(tog sitt lilla tag) och Shinkansen hemåt. Väl hemma snackade vi med Al i ett par timmar, sen sova sova sova. And that's all for today!

Hemskheter, men först skola

Igår var jag och Guran tillbaka på Meiji Elementary School för ännu lite mer Guest Teaching. Det gick lite lugnare till den här gången, det var bara jag, Guran och Ranko och barnen var äldre och därför blygare (?). De blir uppfostrade till att vara blyga liksom. Vi körde "Let's Guide School!" igen, fick alltså gå runt med plastkort och bli guidade runt skolan, sen lekte vi lite... ganska stillsamt överlag. Ranko berättade att hon varit "Oh my god! So busy!" hela veckan ("Oh my God!" är hennes standardfras i alla sammanhang, amerikaskada antar jag). Hennes polare är iaf "They're so excited they're like OH MY GOD! They wanna meet you guys!", så när de har haft alla sina FETA prov och är helt och hållet lediga (lördag tror jag) ska vi träffas lite. Hänga och så där. Tja, inte så mycket bestämt faktiskt. Men Ranko skulle maila oss. Vi får se alltså.

Därför bestämde vi att den här veckan fick bli Rail Pass-veckan. Åka runt i Japan lite mao. Vi hade knappt bestämt vart vi skulle, men igår gick vi iaf och beställde Shinkansen(300 km/h-tåg)-biljetter till Hiroshima. Där vi har varit idag.

I början var det en ganska oanselig upplevelse. Grått och regnigt och betong med lite träd här och där längst gatorna. Guran gillade staden, jag tyckte den var rätt trist. Gillar storstäder som satan och Tokyo är verkligen right up my alley. Neon, trångt trångt trångt mellan husen och massor med olika stadskärnor som känns som komprimerade nöjesfält med dubbelt så mycket prylar än vad som borde få plats. Aja. Vädret passade iofs lite sinnesstämningen jag fick efter en dag i Hiroshima.

Det första vi kollade på hade inte med bomben att göra, förutom att den stod på ruinerna av ett stort slottskomplex som hade förstört massor med gånger, bla av the A-bomb. En replika av ett torn/slott i nordöstra(???) hörnet av komplexet hade uppförts och blivit till ett musuem över historiska Hiroshima. Det var högt och majestätiskt, och man blev rätt imponerad när man första gången såg byggnaden torna upp sig ovanför träden. Där inne fanns samurajrustningar, massa svärd och information om Hiroshimas uppkomst. Fint! Där fanns även den (bland oss tre) klassiska japanska inkonsekvensen när det gäller att bestämma på vilken sida av av vägen/korridoren man ska gå. Ibland var det till höger, ibland vänster. Precis som i resten av Japan. Guran verkar störa sig riktigt mycket på det, japaner är konstiga kan vi iaf konstatera. Igen.

Nästa mål var A-Bomb Dome, en byggnad som var nästan rakt under smällen och därför klarade sig i igenkänneligt skick och gjorts till världsarv. Först då kändes det som att man faktiskt var i en stad där över 100000 människor dog på ett ögonblick. Riktiga ruiner ger mer än bilder.

Vidare in till Peace Memorial Park, där bla statyn av Sadako, flickan som dog i atombombsorsakad leukemi innan hon hann vika de 1000 papperssvalor som hon trodde skulle göra henne frisk, stod uppförd. Där fanns även "The Flame of Hope" en inte särskilt märvärdig eldsflamma, som dock blev märkvärdigare när man läste att den enbart kommer att släckas när den sista atombomben är nedmonterad.

Det som gjorde mest intryck på mig var dock museet, en vacker utställning som med ganska enkla medel framförde sitt starka budskap. En rund sal med en panoramavy över Hiroshima efter bombningen, skapad av 140000 mosaikbitar (dvs lika många som antalet personer som beräknas ha dött till följd av katastrofen). Datorer där man kunde söka efter och se bilder på samtliga saknade. Glasmontrar med exempelvis från människor bortskurna enorma brännblåsor, en söndersmält klocka, samt ett antal memoarer från överlevande. När jag gick därifrån och tittade ut över staden kändes det rätt sjukt, den är ju hel och så levande idag. Svårt att relatera men ändå skrämmande. Att ha varit där känns helt rätt iaf.

Lite roligare: japaner bugar verkligen precis så mycket som ni tror. Tågpersonalen bugar varje gång de går in/ut ur en vagn. En lärare på skolan bugade sig bakåt minst 10 meter, in i ett annat rum och utom synhåll till höger när han skulle tacka oss för att vi varit där. När vi köpte kamera bugade sig expediten minst tre gånger med pannan mot disken och när Guran köpte sin Vaio samlades hela personalen och tackade honom. Helt crazy!

En till bra grej: Jag äger på att äta med pinnar. Om ni har sett Karate Kid är jag lika bra som Mr Miyagi.

Over and out.

Fest

De senaste dagarna har varit skapligt lugna, vi har stannat hemma rätt mycket och vilat oss. I förrgår var vi hemma precis hela dan, det var tänkt att vi skulle gå ut på kvällen. Cocos å Guran var dock rätt trötta och bestämde sig för att stanna hemma. Upp till mig att festa loss själv alltså! Så mycket festande blev det dock inte. Gick runt i Shibuya och letade efter bra ställen, tappade bort mig hela tiden såklart. Besökte Gaspanic, ett väldigt litet ställe som dock var nästan tomt när jag kom dit vid 10. Satt och tog det lugnt ett tag, drack ett par öl. Nån timme eller så. En rolig sak var japanskan som kom in efter ca 20 minuter. Hon var riktigt uppklädd med trendriktiga kläder osv. Hon beställde en drink, gick till ett bord, och började dansa. Själv, framför bordet. Ingen annan dansade på hela tiden jag var där, men hon försökte hålla skenet uppe och dansade på i sin ensamhet. Aja.

Efter det gick jag ut och letade runt lite innan tåget hem gick. Självklart gick jag åt helt fel håll och blev totalt förvirrad. Som tur var hade jag en karta med mig, så det gick bra till slut. Tåget hem var sjukt packat. Nu snackar vi precis så trångt som man sett på TV. Knappt plats att stå på.

Igår åkte jag ill Akihabara själv (de andra var kvar hemma) och tänkte köpa en mangahanduk. Kass som jag är hittade jag inte ens affären trots att Akihabara bara har typ 3 stora gator där alla affärer ligger. Köpte iPod Socks istället och vann leksaksfigurer på klomaskiner. Fan vad kul det är! Man blir helt fast. Brände nästan 200 spänn.

På kvällen var det dags att gå ut. Vi tänkte först åka till en fet klubb (3000 pers) utanför Ginza, men det stod ingen åldersgräns, så vi kollar upp det och åker nästa helg eller nåt. Istället gick vi till Gaspanic, som var fyllt till brädden idag. Jag tyckte det var rätt kul, Cocos å Guran var dock inte så roade så vi stack efter bara en liten stund. Vi gick runt och letade efter klubbar, men det fanns ju knappt några! Efter lite Kentucky Fried Chicken bestämde vi oss för att kolla ett ställe som hette Club Atom, fast det typ inte var något folk utanför. Men så kom vi in.

Här snackar vi mycket folk, två dansgolv och galet party. Stora dansgolvet var stort och packat med dansande japaner, odds-beats och laserstrålar. Det tråkiga var dock att alla japaner dansade mot DJ:n, som om det var en konsert. Inte så lätt att dansa med någon alltså. Övervåningen var lugnare, mindre och bjöd på hip-hop. Vi var kvar på klubben tills 5 på morgonen, fast det kändes verkligen inte som att man var ute så lång tid. Gissa om jag blev förvånad när vi gick ut och möttes av dagsljus. När vi skulle åka hem missade jag tåget eftersom jag skulle köpa en Coca-Cola. Nice! Kom hem nån kvart efter de andra och slocknade direkt.

Vet inte riktigt vad det blir idag, kanske kolla in Roppongi eller bara åka till nåt ställe där vi varit förut och kolla in lite affärer. Vi får se. Nu får det iaf vara nog, vi ses!