skitkul
Mmm, idag hade vi skitkul. Vi träffade nämligen Rankos tre polare Sonmi, Junko och Yurika. Ja sannerligen, vilken dag. Det roliga började redan på stationen när Junko kom ensam och knappt vågade hälsa, utan stod med händerna i ansiktet typ hela tiden och mumlade "I'm so nervous" osv. De andra två, som kom ett par minuter senare, var inte lika nervous, men en del hel del fnitter fick vi stå ut med.
Vi skulle åka till Asakusa, en trevlig stadsdel som vi turligt nog inte hade varit i ännu. Omtänksamt nog hade Junko skrivit ut informationsblad på engelska om shrinet(har ingen aning om vad det heter på svenska, shintoistiskt tempel typ) vi skulle till. Med färgskrivare dessutom. Grymt.
Det var lite halvt svårt att få igång nån bra konversation med tjejerna, eftersom deras engelskakunskaper inte var världens bästa. De försökte iaf, och Junko är nog tom bättre än Ranko på språket. Inget missbrukande av "Oh my Goooood" här inte, men så har hon ju aldrig bott i USA heller. Slutsats: Åk inte till USA och förvänta dig att din engelska ska förbättras.
Senso-Ji var fint och trevligt, men efter Kyoto var det svårt att bli så där jääätteimponerad av enorm japansk byggnadskonst. Tyckte jag iaf. Vi fick lära oss att rena våra sinnen genom att tvätta händerna i en liten fontän, att få våra önskningar uppfyllda genom att skänka pengar och recitera vår hemadress, samt att få lycka eller olycka på en liten papperslapp. Det sista var roligast. Man betalade 100 yen, skakade en metallbehållare och fick ut en smal träpinne. På träpinnen stod tecken som man sedan skulle hitta på väggen, där mängder med små märkta trälådor fanns isatta. I lådorna låg papper som på lustig engelska förklarade om man skulle få otur eller tur. Alla fick otur, utom jag och Junko, som lyckades få exakt samma låda(av säkert 50 st), och den spännande lappen "regular fortune". Muahahaha, avundas min fullständigt normala tur!
Efter templet uppdagades Sonmis lustiga fetisch. Fotoautomater. Inte såna vi har i Sverige, som enbart duger till passfoton och körkort, utan riktiga grejer. Man väljer färg, tema, bakgrund osv innan man blir fotad typ 3-4 gånger av en många-megapixelkamera. Därefter har man runt 5 minuter på sig att med hjälp av en touchscreen måla, skriva och pryda sina bilder med allt möjligt skräp i ett skapligt utvecklat ritprogam (Gurans dubbelmustach på en bild blev en snabb favorit). Vi tvingades gå igenom den här proceduren i två olika arkadhallar, fyra olika maskiner och säkert 40 min. Ruskigt kul var det dock :)
Sonmi blev väl överlycklig och sitter säkert hemma precis nu och klistrar in dem i sin lilla bok bredvid hundratals andra likadana foton(ja, hon hade en fotoautomat-klippbok).
Tempura! Tempura! Skrek vi. Nja, men vi åt det. Sanslöst hårt friterade havsvarelser med ris, grönt te och Miso-soppa. Grymt gott! Guran körde på sushi, men blev nog lite besviken på den knappa mängden mat han fick. Gott var det iaf, tyckte han. Under lunchen passade jag på att lära Junko och Yurika lite svenska(uhm, tror det var nåt om pannkakor), och avslöjade att Junko faktiskt kunde ett par ord spanska till på köpet. Vi fick även se deras brutala bibel med engelskaglosor, som skulle läras in på ett år som sedan avslutades med ett enda prov. Applåd åt det japanska skolsystemet.
Nu kommer det ni alla har väntat på...
...
...
KARAOKE! Yes!
Javisst, en timme med härlig karaoke (och lite öl) följde på den utmärkta lunchen. Det var upp till mig, Guran och Cocos att försvara Sveriges ära. Självklart levde vi upp till de högt ställda kraven och levererade bland annat en felfri version av "Scatman John" och smäktande balladtoner i "Nothing Else Matters". "Yellow Submarine" serverades med perfekt klang och för att visa på vår oerhörda bredd bjöd vi även på en mycket teatralisk version av Monthy Pythons "Always look on the bright side of life". Tack tack, jag hör applåderna ändå här borta i Tokyo.
Lite tråkigt var det att Junko och Yurika i princip totalvägrade att sjunga(de släppte dock loss lite när jag satte mig bredvid och diskret sidlade fram micken mellan dem). Sonmi fick ta de flesta låtarna ensam, och framförde bla en språkmanglad version av "Sk8er Boy" med Avril Lavigne som vi givetvis applåderade friskt åt.
En annan höjdpunkt under karaoken var när Cocos tog av sig tröjan och avslöjade sina, uppenbarligen, svällande underarmsmuskler. Sonmi tog tag i hans arm och utbrast nåt i stil med "You have so nice arms", varpå de andra flickorna fnissade och Sonmi fortsatte "I like muscles". Gurans enormt ådriga underarmar(när han spände dem iaf) fick tom mig och Cocos att bli lite rädda, men flickorna verkade enormt imponerade av hans sprängfyllda blodådror. Mysigt!
Sonmi var helt klart den av tjejerna som tog för sig mest, de andra var lite mer typiskt japanskt blyga. Hon frågade tex "Do you have girlfriend" och fortsatte på det spåret trots att Junko och Yurika fnissade fram "stop" och "don't". Vi ryckte på axlarna och svarade glatt på alla frågor. Extra roligt blev det när hon, precis innan vi skulle skiljas åt, frågade Cocos "Do you want to play with us again?" varpå Guran ivrigt förklarade för henne exakt vad det var hon hade insinuerat. Hahaha :)
Tja, det var väl i princip hela dagen. Kommer inte ihåg alla roliga kommentarer som fälldes, men jag får väl skriva en bok nångång. Vi ses!
Vi skulle åka till Asakusa, en trevlig stadsdel som vi turligt nog inte hade varit i ännu. Omtänksamt nog hade Junko skrivit ut informationsblad på engelska om shrinet(har ingen aning om vad det heter på svenska, shintoistiskt tempel typ) vi skulle till. Med färgskrivare dessutom. Grymt.
Det var lite halvt svårt att få igång nån bra konversation med tjejerna, eftersom deras engelskakunskaper inte var världens bästa. De försökte iaf, och Junko är nog tom bättre än Ranko på språket. Inget missbrukande av "Oh my Goooood" här inte, men så har hon ju aldrig bott i USA heller. Slutsats: Åk inte till USA och förvänta dig att din engelska ska förbättras.
Senso-Ji var fint och trevligt, men efter Kyoto var det svårt att bli så där jääätteimponerad av enorm japansk byggnadskonst. Tyckte jag iaf. Vi fick lära oss att rena våra sinnen genom att tvätta händerna i en liten fontän, att få våra önskningar uppfyllda genom att skänka pengar och recitera vår hemadress, samt att få lycka eller olycka på en liten papperslapp. Det sista var roligast. Man betalade 100 yen, skakade en metallbehållare och fick ut en smal träpinne. På träpinnen stod tecken som man sedan skulle hitta på väggen, där mängder med små märkta trälådor fanns isatta. I lådorna låg papper som på lustig engelska förklarade om man skulle få otur eller tur. Alla fick otur, utom jag och Junko, som lyckades få exakt samma låda(av säkert 50 st), och den spännande lappen "regular fortune". Muahahaha, avundas min fullständigt normala tur!
Efter templet uppdagades Sonmis lustiga fetisch. Fotoautomater. Inte såna vi har i Sverige, som enbart duger till passfoton och körkort, utan riktiga grejer. Man väljer färg, tema, bakgrund osv innan man blir fotad typ 3-4 gånger av en många-megapixelkamera. Därefter har man runt 5 minuter på sig att med hjälp av en touchscreen måla, skriva och pryda sina bilder med allt möjligt skräp i ett skapligt utvecklat ritprogam (Gurans dubbelmustach på en bild blev en snabb favorit). Vi tvingades gå igenom den här proceduren i två olika arkadhallar, fyra olika maskiner och säkert 40 min. Ruskigt kul var det dock :)
Sonmi blev väl överlycklig och sitter säkert hemma precis nu och klistrar in dem i sin lilla bok bredvid hundratals andra likadana foton(ja, hon hade en fotoautomat-klippbok).
Tempura! Tempura! Skrek vi. Nja, men vi åt det. Sanslöst hårt friterade havsvarelser med ris, grönt te och Miso-soppa. Grymt gott! Guran körde på sushi, men blev nog lite besviken på den knappa mängden mat han fick. Gott var det iaf, tyckte han. Under lunchen passade jag på att lära Junko och Yurika lite svenska(uhm, tror det var nåt om pannkakor), och avslöjade att Junko faktiskt kunde ett par ord spanska till på köpet. Vi fick även se deras brutala bibel med engelskaglosor, som skulle läras in på ett år som sedan avslutades med ett enda prov. Applåd åt det japanska skolsystemet.
Nu kommer det ni alla har väntat på...
...
...
KARAOKE! Yes!
Javisst, en timme med härlig karaoke (och lite öl) följde på den utmärkta lunchen. Det var upp till mig, Guran och Cocos att försvara Sveriges ära. Självklart levde vi upp till de högt ställda kraven och levererade bland annat en felfri version av "Scatman John" och smäktande balladtoner i "Nothing Else Matters". "Yellow Submarine" serverades med perfekt klang och för att visa på vår oerhörda bredd bjöd vi även på en mycket teatralisk version av Monthy Pythons "Always look on the bright side of life". Tack tack, jag hör applåderna ändå här borta i Tokyo.
Lite tråkigt var det att Junko och Yurika i princip totalvägrade att sjunga(de släppte dock loss lite när jag satte mig bredvid och diskret sidlade fram micken mellan dem). Sonmi fick ta de flesta låtarna ensam, och framförde bla en språkmanglad version av "Sk8er Boy" med Avril Lavigne som vi givetvis applåderade friskt åt.
En annan höjdpunkt under karaoken var när Cocos tog av sig tröjan och avslöjade sina, uppenbarligen, svällande underarmsmuskler. Sonmi tog tag i hans arm och utbrast nåt i stil med "You have so nice arms", varpå de andra flickorna fnissade och Sonmi fortsatte "I like muscles". Gurans enormt ådriga underarmar(när han spände dem iaf) fick tom mig och Cocos att bli lite rädda, men flickorna verkade enormt imponerade av hans sprängfyllda blodådror. Mysigt!
Sonmi var helt klart den av tjejerna som tog för sig mest, de andra var lite mer typiskt japanskt blyga. Hon frågade tex "Do you have girlfriend" och fortsatte på det spåret trots att Junko och Yurika fnissade fram "stop" och "don't". Vi ryckte på axlarna och svarade glatt på alla frågor. Extra roligt blev det när hon, precis innan vi skulle skiljas åt, frågade Cocos "Do you want to play with us again?" varpå Guran ivrigt förklarade för henne exakt vad det var hon hade insinuerat. Hahaha :)
Tja, det var väl i princip hela dagen. Kommer inte ihåg alla roliga kommentarer som fälldes, men jag får väl skriva en bok nångång. Vi ses!
posted by Alex A at 20:36
5 Comments:
HEhe lätt den bästa posten än så länge.. jag skrattade hela tiden! Ni verkar iaf ha jävligt roligt (avundsjuk).
Får man ta och fråga hur gamla de där flickorna är? Inget ni plockade upp under era besök som gästlärare va? ;P
Instämmer med Anders, ni verkar ha grymt kul. Ska bli kul å höra allt som ni inte skrivit om sen när ni kommer hem!
Sista dagen på jobbet igår föresten så nu har jag sex veckor semester att se fram emot! :D
Jag är verkligen jätteglad över att ni har så HIMLA KUL! Det är toppen att du skriver så man får skratta hela tiden! Har skrivit ut det så dina mostrar också kan läsa. Alla garvar!
DU HAR KOMMIT IN PÅ CIVILINGENJÖRSUTBILDNINGEN I UPPSALA!!!!
per: Uhm... de är 17 eller 18, Sonmi är 17 iaf det vet vi :)
mamma: wohooO!
Uglyboy!
Ett tag sedan nu. Sorry, har inte läst bloggen riktigt tidigare. Kände att det var dags på allvar nu och tycker även att en kommentar vore på sin plats. Du verkar ha riktigt skoj, blir litet avundsjuk jag med, faktiskt.
Men jag tror jag och Meiton skall dra till Japan vi med om ca 2-3 år. Ta med oss skejten och glida runt där.
Du får berätta litet närmare om allt när du kommer hem under dagen innan jag drar iväg till Egypt. Det händer inget annat intressant med någon japanska lr? Jaojao. Hadet super så ses vi på lördag (i guess).
Herrå!
Post a Comment
<< Home